Ångest

Jag saknar Johan.
Jag har fastnat i det.
Jag är ledsen och det är mörkt ute och just nu orkar jag bara inte ta mig upp.
Jag skulle städa och bädda sängen men nu sitter jag här i soffan och häller i mig
Pepsi Max så fort ångesten blir för mycket, så att jag kan sitta här och stirra lite till.

Ska på Yoga sen.
Det är nog bra. Att det bryter lite.
Men nu?
Min snälla farfar fick ta lite skit innan.
Vi pratade i telefon när jag helt plötsligt bara
- Nu måste jag gå, jag ska träna.
Det var inte sant.
Jag ska träna, men inte nu Nu.
Men jag fick ångest och min hjärna slutade fungera
och jag klarade inte av att prata mer.
Är det rätt att ljuga då?
Ska erkänna att ibland svarar jag inte i telefon när det är så heller.
Jag bara trycker bort allt trots att det kanske är ett viktigt samtal.
Så förlåt alla jag någongång klickat bort.
Eller jag har ignorerat eller jag inte har pratat med när vi har umgåtts.

Nu ska jag hälla i mig mer Pepsi och se om jag kan tänkas virka något.

Varför är det så mörkt ute?!
Var är våren?