Igår

Mådde jag lite dåligt så jag gick och la mig tidigt.
Johan var ute och drack med sin bror.
Klockan 11 ringer han mig och säger att hans bror ska
sova över för deras mamma vill inte hämta.
Jag kände direkt att det går inte.
Paniken växte.
Vi bor i en etta.
Hade det varit en 2a så vi sov i olika rum så att jag
kunde dölja hur jag mådde hade det nog varit mer okej.
Men nu gör vi inte det.

Men det gick inte lösa på annat sätt, så mitt i natten (runt 11)
ringde jag pappa som tack och lov inte hade gått och lagt sig.
Snäll som han är kom han och hämtade mig.

Nu har jag vaknat här.
Johan skickade sms och sa att hans bror var kvar i våran lägenhet.
Så trots att jag vill hem så får jag vänta.

Ni kanske tycker jag är fånig. Men det var så det kändes och känns.